Nu har jag läst fram till sidan 145 i boken och det är dags för en till sammanfattning. 

Vi har fått lära känna Bahars lillebror Shervin mera. Han är en ganska typisk tonåring som röker och försöker passa in. Han och hans två bästa kompisar, Cezar och Soroush, är dom lite "coolare" killarna som alla vill vara med. 

Dem har även en kompis som heter Mirza. Mirza blev som elvaåring intervjuad om hur det var att leva i "ghettot". Efter det har han börjat med väldigt mycket kriminalitet själv, han har t.ex åkt fast för snatteri, misshandel och vapeninnehav.

Bahar får träffa Markus familj två gånger. Första gången är Markus farfar Bertil med. Han är lite halvt rasistisk och visar detta genom att ställa väldigt mycket frågor till Bahar om hennes hemland och kultur. Vid andra mötet med föräldrarna är inte Bertil där och det går mycket bättre. 

Markus följer med Amir på ett föredrag om iransk film. Ingen av dom vill egentligen gå och dom har inte kul när dom är där, men dom lär känna varandra mycket bättre. 

Moses är en av Bahars äldsta vänner i Sverige och nu får man reda på hur dem lärde känna varandra. Bahar jobbade som tidningsbud för att tjäna lite extra pengar och när hon hade lämnat av en tidning hos moses fick hon den kastad efter sig. När Bahar berättade detta för Panthea blev hon väldigt upprörd och dem två gick och skällde ut Moses.

Frågor till boken:

1. Varför tror du att Shervin har börjat röka och färgat håret osv. 

2. Varför är det oftast äldre människor som har svårt för att acceptera invandrare?

Vad syns på bilden? 

På bilden ser man en man ligga på knä på en stor bit kartong och be. Bredvid sig har han ett vapen och ett par gröna tofflor. Han är klädd i en grön brun overall med uppvikta armar och man ser en vit tröja sticka ut under. Det är smutsigt på golvet runt honom. Bilden är tagen ur ett fågelperspektiv.

Hur tolkar jag den?

För mig är denna bilden i början väldigt ironisk. En man som ligger och ber till gud med ett vapen bredvid sig, som att han precis har varit och skjutit människor. Men när jag tänkte efter på hur vapnet ligger, nära hans hand, som att han är beredd på att någon ska komma efter honom, så tänkte jag att han kanske egentligen var ledsen över vad han gjort. Han ber till gud om förlåtelse.

Att bilden är tagen ovanifrån får mig att känna att mannen på bilden är mindre än vad han ser ut att vara. Kriget eller vad det är som pågår får honom att må dåligt. Dom gröna tofflorna gör att jag tror att dom är på ett varmt, ganska torrt ställe. Jag skulle gissa på att bilden är tagen under något inbördes krig i ett ganska fattigt land. Jag tror att bilden är tagen för att folk som inte är där och upplever det ska förstå hur det egentligen är. Så att vi förstår att det finns andra människor utanför vår egen värld som behöver hjälp och att vi kan ge dom det. 

Boken ”kalla det vad fan du vill” handlar om familjen Irandoust, som har invandrat till Sverige från Iran. Dottern Bahar och hennes lillebror Shervin har anpassat sig bra till det svenska samhället och lärt sig språket genom dagis och skola medan deras föräldrar har svårare för detta. Det gör att Bahar får ta en ganska vuxen roll i familjen, det är hon som ringer myndigheterna när det blir problem och hon får översätta ord för sina föräldrar. Ut på det så går hon igenom nya upplevelser som tonåring med första kärleken, discon och kämpar även för att prestera bra i skolan.

Panthea, mamman, jobbade som fysiker i Iran och hade en bra utbildning, men när hon kom till Sverige räckte inte det, nu jobbar hon istället som dagisfröken. Amir, pappan, jobbar på en skola. 

Man får även träffa musikläraren Carina som jobbar på Bahars skola. Hon är väldigt musikintresserad, men förslaget om att alla elever ska ta med sig musik från sin egen kultur är inte så populärt vilket egentligen gör henne väldigt sur men det säger hon inte. Moses är också en karaktär i boken. Han är invandrare från Kingston sen trettio år tillbaka. Han hade inte planerat att stanna i Sverige så länge utan vill hemskt gärna återvända till sitt hemland. Därför lär han sig inte det svenska språket utan pratar på en ”blandning av creole-engelska och eget modersmål kryddat med afrikanska, portugisiska och spanska termer”.

Jag tycker inte att boken var så bra. Själva tanken, att få inblick i en invandrarfamiljs liv är bra, men jag tycker inte författaren lyckas så bra med detta. Handlingen hoppar väldigt mycket i tid vilket är irriterande och förvirrande för ibland hänger man inte med alls och då måste man läsa om. Sen förstår jag verkligen inte varför hon måste skriva med ”invandrarbrytning”. Det känns bara väldigt onödigt och gör det svårare att förstå. Som t.ex i kapitel ett där meningarna ”Jag hoppas Ni nåjda med Bahar mister Levin.” och ”Vi är…peroblem? Bahar? Inte. Nej. Micke esnell.” finns med. Man har redan förstått att dem inte är så bra på svenska och det räcker med det.

Jag tror att författarens tanke med boken är att man ska förstå hur det är att komma som invandrare till ett främmande land. Tänk dig själv, du kan inte språket, firar helt andra högtider och kulturen är annorlunda. Hur, trots att du inte tänker på det så mycket, alla andra ser dig som en invandrare.

1. Tror du att Bahars pojkvän hade betett sig annorlunda ifall hennes föräldrar hade varit svenska?
2. Hur hade svenskar klarat sig som invandrare i t.ex Iran? Hade vi haft det lättare eller svårare att anpassa oss?